Aurora

Seniorscoutlaget Aurora har verksamhet för årskurs 9-2.

Surfa vidare till deras egna sidor: groups.yahoo.com/group/aurora_seniorer/

Marchrapport Jarlamarchen 2005

Fredag, 14:00

Annika och Daniel träffas i Mörby Centrum för att handla mat. Patrik ligger hemma och pillar naveln av okänd anledning. Jag och Ankan debatterar huruvida man faktiskt kan köpa för mycket choklad, vilken dextrosol-sort som optimalast och huruvida man kan ta med sig hummer, och om det är det viktoptimerat att göra detta. Vi handlar, träffar Greta som ger oss lite tips inför marschen samt bestämmer att vi ses på Borgen 16.00 istället för tidigare bestämda 17.00. Detta visade sig vara optimalt, då vi hann koka den pastasallad som vi levde på under marschen samt mobba Mattias då hans lagkamrater var en timme sena. Vi packade även om packningar, kontrollvägde så att vi uppnådde de, enligt regler stipulerade, 8 kg och pasta-laddade med kolhydrater. Cirkus 18.24 avgick Daniel från Borgen för att anmäla oss, då starten gick från början av Roslagsleden (vid DoIT) och de andra indroppade eftger ytterligare 10 min. Efter att ha anmält oss som närvarande så fraterniserade vi ett tag med de andra lagen. Bland annat Djursholm visade sig vara vid gott mod och skroderade högt, vitt, brett och lågt om att de skulle vinna med en generande marginal, krossa oss fullständigt och andra liknande skrodörer. Vi tog det hela med jämt mod och det enda uttalande från AURORAs håll blev "Vi säger ingenting, så har vi ingenting sagt". Därefter umgicks vi en del med andra, pratade en kort stund med huvudarrangörerna Patrik och Malin (de av er som var med på Kårsta-vandringen kommer ihåg den kille och tjej som vi träffade i vindskyddet vid sjön vid Dommarudden, från Täby Kyrkby Scoutkår inom KFUK-KFUMs förbund) och hade allmänt trevligt. Då klockan närmade sig 19.07 ställdes samtliga sju lag upp på linjer och tilldelades ett kuvert. Vi blev tillsagda att innehållet i kuvertet skulle dela upp oss i start, samt att det lag som lämnade in kuvertet först skulle erhålla 10 poäng. Då startsignalen ljöd öppnade vi kuveret och fann, som väntat, två sudokus och ett chiffer. Vi satte oss ned för att låta de små grå arbeta och knäckte snart de två sudoku-pusslen. Chiffret identifierade Annika snabbt som ett chiffer baserat på varannan-bokstav-principen. Därefter lämnade vi in kuveret och satte av med rask fart utmed roslagsleden. Humöret var på topp, även vi var en aning ängsliga över att Djursholm kommit iväg före oss, och därmed lämnat in kuveret först. Med ett underläge på 10 poäng gentemot Djursholm satte vi fart på våra små, knubbiga ben och pinnade på. Strax innan Rösjön så vi däremot Djursholms krumma ryggar och gick om dem under skratt och gamman. Därefter såg vi inte till dem mer under vandringen. Efter cirka 1 - 1,5 h vandring nådde vi första kontrollen som första patrull. Det visade sig senare att den patrull som struntat i första kuvertet (som var frivilligt) hade gått vilse på vägen, och att vi därmed var den första patrullen till kontrollen. Det visade sig vara eldning, något av AURORAs specialitet. Speciellt för Jarlamarschen är att det utöver kontrollens poäng även delas ut ordningspoäng på varje kontroll för hur väl patrullen samarbetar, allmänn laganda och kamratskap inom laget (god scoutanda, helt enkelt) Vi erhöll alltså en påse med ett antal vedträn samt sisalgarn som skulle eldas av. Dessa snören satt på olika höjd över marken, och alltså rörde det sig om mest eld på minst tid. AURORA satte rask fart och lyckades sätta ett kontroll-rekord som höll sig obesegrat under hela tävlingen, nämligen på åtta (8) raska minuter. Samtidigt som vi gav oss av från kontrollen ankom ett antal andra lag till kontrollen, däribland Patrull Citronfjärilen som åkt hit ända från Jönköping enbart för att gå Jarlamarschen. Vi gav oss av, efter att ha givit besked om att vi ämnade fortsätta hela vägen till kontroll två (2) innan vi gick och la oss. Vi satte hög fart och gav oss av. Runt midnatt hade vi ännu inte kommit fram till kontroll två, och vi beräknade vår tillryggalagda längd till cirkus 1,4 mil. Annika började bli hungrig, för ovanlighetens skull. Efter att kastat (skyfflat) in lite kall pastasallad satte vi vidare fart. Planer gjordes för att sova om vi inte nådde kontroll två (2) inom en snar framtid. Till all lycka fortsatte vi vidare, och vi nådde kontrollen innan alltför lång tid. Till vår stora lyckade visade det sig att en tidigare fel-navigering inte vart till alltför stor nackdel, då Patrull Citronfjärilen sprang om oss, ännu stod inne på kontrollen. Deras tidigare omspringningen var inte alltför demoraliserande då vi utgick från att " är man så dum att man åkt hit ända från Jönköping, då är man inte här för att komma två". Efter att Citronfjärilen fortsatt i språngmarsch så intog vi kontrollen. Det visade sig vara sjukvård, ett annat av våra special-ämnen. Vi fick se en agerad olycka, därefter fick vi diskutera den mellan oss under några minuter, för att sedan svara på några frågor. Vi svarade fullständigt korrekt på alla frågor, dock fick vi ett avdrag för att vi utelämnade ett svar på en icke-fullständigt korrekt formulerad fråga (vilket kontrollanterna senare erkände), dock erhöll vi full ordningspoäng. Vi bjöd även kontrollanterna (vilka visade sig vara humoristiska och vid gott lynne) på en spännande diskussion om den erotiska njutning som ligger i att suga ut kräk ur en medvetslös och det optimala i att använda en bomb i ett tryckförband för kraftig blödning. Nu började vi bli hyfsat trötta då vi tillryggalagt runt 2,1 mil under kvällen. Klockan närmade sig nu två och vi begav oss ytterligare 300 meter bort från kontrollen innan vi slog upp läger, det vill säga - vi rullade ut sovsäckar, och drog en presenning halvvägs över benen. Vi valde att sova en bit bort från leden för att inte ge eventuella passerande lag det psykologiska övertag det innebär att se ett annat sovande lag.

Lördag, eller Efter-Sömnen: Då vi vaknade fyra timmar senare, vid halv sju - påstod Patrik att han hört två lag passera under sömnen, däribland Agnis Barn. Vi packade raskt ihop lägret och fortsatte. En frukost på lite pastasallad och ett par nävar jägarsnus var allt som krävdes för att sätta högsta fart. Humöret var inte på topp. Nu började Den Långa Marschen, i sann kommunistisk anda. Vi rörde oss fort och med ett humör som steg ju längre solen steg på himlen. När vi passerade Agnis Barn (som gjort ett STORT nummer av att de inte tänkt sova) sovandes i ett fast vindskydd utmed leden så steg humöret avsevärt. Efter att ha lämnat en lapp till dem fortsatte vi raskt. Efter att ha gått i stort sett hela dagen (bokstavligen!!!) nådde vi kontroll tre (3) runt klockan tio (10). Där kastade vi dart mot ballonger. Detta visade sig vara den sämsta kontroll av alla som vi genomförde. Vi fick endast ner ballonger motsvarande 75 poäng, istället för de tillgängliga 100. Detta sänkte oss dock inte, utan vi fortsatte i solen som nu gassade och svetten lackade vid våra pannor. Efter att ha marscherat med ömmande fötter (som nu började bli rätt ömma) fortsatte vi. Nu gick leden upp och ner i en kraftledningsgata så det var ärligt talat, inte en dans på rosor. När vi återigen gick ut på asfalterad väg visade det sig att vi befann oss på ett välbekant ställe, nämligen på vägen mot vindskyddet vid sjön där vi ett (två?) år tidigare träffat tävlingens huvudansvarige vid en trevlig hajk. Innan vi avvek från stora vägen var dock en kontroll. En fysisk kontroll. När alla tävlande är på topp rent fysiskt så är det utmärkt att ha en hinderbana på tid. Vi genomförde dock hinderbanan på god tid, utan dröjsmål och/eller gnäll. Enligt kontrollanterna hade vi en bra tid, vilket visade sig vara extremt viktigt av skäl som kommer att visa sig senare. Vi fick nu reda på att det enbart var 13 km kvar till målet. Detta gav oss gott humör och vi rörade oss i hög fart, trots att fötterna nu övergått från ömmande till smärtande. Vid varje paus så hade benen nu gått så länge att de började stelna när man inte gick, och de stelnade så mycket att det kunde vara smärtsamt att fortsätta gå. Hur som helst, vi gick nu mest på vilja och fortsatte framåt. Frågade vår navigatör Annika ofta hur långt det kunde vara kvar. Patrik och Annika började bli väldigt trötta, och även jag började förlora den energi som fanns kvar. De sista 5 km gicks enbart på vilja. Till slut kom vi fram till Domarudden. Härifrån visste vi att det inte var mycket mera än ett par hundra meter kvar till Påta, där mål och stuga låg. Vi fortsatte nu i ännu högre fart, och såg till slut stugorna. När vi kom fram till Påta låg de två lagen som kommit in före oss och sov, men funktionärerna satt och stojade inne i stugan. Vi knackade på och satte av oss ryggsäckarna. Efter en kontrollvägningen (som vi alla passerade med flying colors, då allas packningar vägde runt 9-10 kg) tog vi äntligen av oss kängorna. Det var en befriande känsla, för att underdriva något så inihelvete. Känslan av att snöra av sig de där satans kängorna, klia sig på vaderna och ta av sig strumporna kan inte beskrivas, bara upplevas. Att känna hur ens blåsor och baby-lena fossingar njuter av luften, känslan av hur ens blåsor expanderar i luften och hur den rena, underbara smärtan skär igenom fötterna när man går barfota är som sagt - underbar!!! Vi satt på verandan i Påta, umgicks med funktionärerna (varav många kände min bror, om nu någon skulle vara intresserade av att veta det). Te dracks, skämt skrattades åt och det var allmännt trevligt. Vi njöt helt enkelt av att vara framme - mer än ni kan tänka er! Ni som inte var med kan inte riktigt förstå den här känslan, så det så!!! Efter ett tag lagade funktionär mat och middag bjöds. Under diskussioner om marschen med de andra lagen intogs pasta och köttfärssås (eller tomatsås i mitt fall) och saft. Sedan pratade vi med Citronfjärilen en hel del om tävlingen, olika taktiker som olika lag använt och så vidare. Just nu hade enbart tre lag gått i mål, klockan var cirka 18.30. Det var Citronfjärilen från Jönköping, Söderslödder från Södermalm och undertecknat lag. När vi satt och åt som allra mest så hör vi hur ett lag till ankommer. Och vilka kan det vara, om inte Djursholm!!! Under vänskapliga skratt, och något hånfullt leende ser vi hur de spänner av sig ryggsäckar och så vidare - allt medan de hela tiden gått i tron att vi låg bakom dem - eftersom de missade oss totalt. Sedan återgick vi till att dricka te, ha det allmänt trevligt och jämföra blåsor med andra lag. Nu föddes tanken i att åka hem och sova hemma, för att sedan återvända under söndag förmiddag för prisutdelning och gemensam lunch.

Söndag: Då tävlingen inte stängde förrän 12.00 på söndagen, så hände inte mycket - utan det var mest en social tillställning. Vi sov alltså hemma, njöt dusch och bad - samt dunbolster. Annika hämtade oss (mig och Patrik) under förmiddagen och sedan körde vi ut till Påta igen. Nu följde återigen ett par timmar socialiserande innan sista lag anlände, Ratatosk från Vallentuna strax innan 12.00. Sedan serverades lunch och därefter följde prisutdelningen. Samtliga lag ställde upp på led utanför Påta och prisutdelningen började. I sann, traditionell ordning började tävlingsledningen bakifrån med placeringarna. Nedan följer en lista.

- 7:de plats - Ratatosk, Vallentuna -6:e plats - Agnis Änglar, Danderyd (En sympati-applåd för deras något "vilsna" upplevelse, frågor hänvisas till dem själva) - 5:e plats - ??? - 4: plats - ??? - 3:e plats - Marsmallows, Djursholm (Det är ju extremt synd att de inte slog oss, vi hånskrattade) - 2:a plats - Citronfjärilen, Jönköping - 1:a plats - AURORA, Danderyd.

Vi vann alltså. Enligt statistiken var det hinderbanan som avgjorde, då vi låg väldigt lika med Citronfjärilen - som visserligen var sämre än vi på kontrollerna men som gick på en tid som var 5h snabbare än vi. Vår utmärkta prestation på hinderbanan gav oss alltså vinsten. Det, och vår utmärkta taktik - att sova under de timmar som man ungefär sover i vanliga fall för att ge kroppen maximal mängd vila. Som pris fick vi ett vandringspris som ska graveras för att visa att vi är bäst i evinnerliga tider, fina diplom (trots en smärre felskrivning, de skrev att vi gått på 22h istället för 20 h) och var sitt utdragbart grillspett - PRECIS vad jag alltid önskat mig.

Kort sagt, det var oerhört jobbigt, pressande och krossande men väldigt kul och underhållande.

Daniel